I Sverige är endast 31,6 procent av människor i chefsposition kvinnor. Jämfört med till exempel USA där motsvarande siffra är 42,7 procent. Statistik pekar på att det kan bero på den långa mammaledighet som finns i Sverige. I USA finns ingen mammaledighet.

Daniel konstaterar:

[...] bara knappt en av tre chefer är en kvinna. Och det finns studier som visar att mammaledighet skadar kvinnors möjlighet till karriär.

Sen snurrar han in sig i ett resonemang om statistik som fenomen som han verkar ha lärt sig av Tage Danielsson.

Om man tvingade alla pappor att ta ut en större del av föräldraledigheten än mammorna skulle det förmodligen fortfarande vara en majoritet män bland chefer, åtminstone till att börja med. Och då skulle man kunna dra slutsatsen att en lång föräldraledighet ökar chansen att bli chef.

Öh. Oerhört konstruktivt och intelligent. Lika smart som att hävda att om man dödar alla idioter så kommer majoriteten av de levande människor vara smartare än genomsnittet. Åtminstone till en början. Eh?

Sen fortsätter han med att hävda att diskussionen är felvänd i England, att den snarare borde fokuseras kring att pappaledigheten borde förlängas. “Om den nu alls finns” tilläger han, då han tydligen inte har en endaste aning om vad han pratar om. Men fortsätter ändå självsäkert:

Det känns inte riktigt rättvist att måla upp Sverige som ett skräckexempel. Här finns i alla fall bättre förutsättningar för att minska skillnaderna, även om det är sorgligt att de inte utnyttjas bättre.

Han vet alltså inte hur det fungerar i Storbrittanien. Han vet inte om det finns någon sanning i statistiken han förkastar. Men han tycker inte det är några problem att konstatera att kritiken är felaktig och orättvis, och att Sverige nog är bäst i alla fall, trots att det inte verkar fungera särskillt bra.

Oavsett hur insnurrat och hjärndött resonemanget är i övrigt så lyckas han åtminstone få till en bra avslutning:

Det viktigaste att komma ihåg är att det finns en mansfälla bakom varje kvinnofälla, nämligen att det missgynnar mäns möjlighet till en nära relation till sina barn.
Borde inte den relationen vara mer åtråvärd än en chefsposition?

Han borde nöjt sig med den meningen. Resten skulle han lämnat åt Tage Danielsson, som gör den biten ungefär tolv gånger bättre.

Carina Rydberg frågar sig:

Är det så att vi lever i en tid där kvinnohatet håller på att växa sig allt starkare, och i så fall, varför?

Detta analyseras vidare och får följande förklaring:

Jag har börjat inse att det manliga raseri jag möter på Facebook, är ett symptom på att mannen har börjat inse att han är precis lika utbytbar som kvinnan alltid har varit.
[...]
Fler och fler har börjat inse detta, och denna insikt tar sig uttryck i ett raseri som i värsta fall manifesterar sig i fysiskt våld. Det hela kan sammanfattas i två ord. Mannens identitetskris.

Vad hon menar är att alla (?) män trodde fram tills för några år sedan att de kunde bestämma hur de ville om allting, och nu plötsligt har de kommit till insikt om att så inte är fallet. Och då börjar de hata kvinnor, för att kvinnorna tar deras makt. Det låter logiskt.

Det är inte okej att hata kvinnor bara för att de är kvinnor. Carina Rydberg är inte dum i huvet för att hon är kvinna. Hennes mentala efterblivenhet sitter inte i kromosomerna. Det har med miljö att göra, hon har inte vuxit upp i en tillräckligt intellektuellt utvecklande och stimulerande miljö för att hon ska ha haft möjlighet att mogna i tankeförmågan mer än hon gjort. Det bara är så. Det har dock ingenting med att hon är kvinna att göra.

Vad som däremot är helt okej är att hata män bara för att de är män. För jämställdhet handlar om kvinnors rättigheter jäntemot mannen. Att kvinnor ska: få mera makt i företags styrelser, dela på hushållssysslor i hemmet, få lika mycket i lön som män, sluta diskrimineras vid jobbansökningar på grund av graviditet.

Jämställdhet handlar inte om mäns rättigheter. Att utreda varför 95% av alla föräldrar som får ensam vårdnad vid separationer är kvinnor. Att fråga sig varför kvinnors våld mot män aldrig tas upp i debatten, utan bara mäns våld mot kvinnor. Att män, tills motsatsen bevisats, antas vara omoraliska människor, som slår, våldtar och utnyttjar kvinnor så fort de får möjlighet.

För så är det. Så är männen. Det är den bild som media målat upp i ett antal år. Och det måste ju vara helt sant. Män är i det närmaste psykiskt sjuka hela bunten, det sitter i kromosomerna.

Att män nu börjar reagera, att män anser sig vara orättvist behandlade, att män börjar argumentera för att bilden som spridits i media inte är hela sanningen och känner en oerhörd frustration över att inte få komma till tals i debatten. Det har Carina Rydberg en lösning på:

På sista tiden har jag börjat klicka på “Report” – något jag länge lyckades avhålla mig ifrån – när jag läser kommentarer som är kränkande både för mig, för andra medlemmar, och för själva forumet.

Bra! För vi vill väl inte att män ska börja få för sig att det är okej att ställa frågor i dessa tider? Ännu mindre bli arga och ställa krav? Hur skulle det då kunna sluta? I dessa tider när vi har kommit såpass långt i jämställdheten.

Extra bra att hon rapporterar kommentarer som hon tror att andra kan tänkas bli kränkta av, så slipper ju vanligt folk utsättas för detta helt.

Oacceptabelt beteende detta, att skriva kommentarer i diskussionsgrupper, där hör sånt verkligen inte hemma!